Yasunari Kawabata, Snöns rike

Ur den långa tunneln rullade tåget ut i snöns rike. Marken låg vit under natthimlen. Tåget stannade vid en liten anhalt.
En ung flicka som hade suttit på motsatta sidan, kom över och öppnade fönstret framför Shimamura. Snökylan strömmade in i kupén.

Romanens första meningar orienterar oss omedelbart i tid och rum. Som i de andra romanerna, är Kawabata skicklig på att snabbt introducera oss i berättelsens sceneri och för huvudpersonen.
Några sidor senare: Järnvägsvagnens glasrutor immar igen i kylan. Shimamura drar ett streck i imman med sin hand.

Ett kvinnoöga flöt upp framför honom. Han nästan skrek till av förvåning. Men han hade suttit och drömt, och när han kom till besinning igen upptäckte han att det bara var spegelbilden av flickan mitt emot. [ … ]
Djupt inne i spegeln flög aftonlandskapet förbi, och återspeglingarna flöt över i varann som filmbilder. Figurer och bakgrund stämde inte överens, och ändå smälte de genomskinliga och ogripbara figurerna och den i det tilltagande mörkret allt diffusare bakgrunden ihop till ett slags symbolisk värld som icke var av denna världen. Särskilt när ett ljussken uppe bland bergen flämtade till i den unga kvinnans ansikte kände Shimamura hur skymten av obeskrivlig skönhet kom hans bröst att vidgas.

Shimamura, stadsbon, välbeställd, estet, skriver essäer om västerländsk dans utan att någonsin ha sett en balett. Han är med andra ord en bluff vilket han själv inser – åtminstone ibland – skönheten är bara en bedräglig återspegling av det verkliga livet och världen, som S. sällan når. På den lilla spa-skidorten träffar han Komako, en ung, lantlig geisha. Hon är uppriktig, spontan, känslomässig men verkar ha markkontakt – hon är bittert medveten om villkoren för livet som prostituerad. Hon tycks ha förälskat sig i sin ”kund”. Eller är det kanske bara hennes desperata förhoppning att ha funnit en beskyddare, som skulle kunna ta henne ur hennes sorgliga tillvaro? K. är romanens egentliga huvudperson även om hon skildras ur den äldre mannens synvinkel. Hans iakttagelser är skarpa och träffsäkra – men själv förblir han en dimfigur. Man hittar bara några få scener där han får litet skarpare kontur. Den ena är när K. spelar samisen för honom vilket jag har skrivit om i ”en annan post”. Den andra när han, sent i boken, följer henne hem där hon bor inackorderad hos den butiksägarfamilj som ”äger” henne.

De gick in genom köksdörren, och hela den sovande värdfamiljen låg utsträckt framför dem. De tunna madrasserna på golvet var klädda med samma randiga gottköpstyg som överdragsbyxorna vanligen syddes av. Föräldrarna och de fem eller sex barnen, den äldsta en flicka på kanske sexton år, låg under en svedd lampskärm. Huvuden stack ut i alla riktningar. Scenen var präglad av gråaste fattigdom och gjorde ändå intryck av seg och stark livskraft. [ … ]
Med en underlig skälvning i bröstet smög sig Shimamura på tå förbi barnens kuddar.

Kawabata romantiserar inte geishorna och deras villkor – tvärtom är det yttre skenets bedrägeri ett huvudtema i berättelsen. Kylan, slasket, fylleriet, de unga flickornas utsatthet och byns fattigdom bakom turistfasaden är hela tiden närvarande. I romanens sista scen brinner ett magasin som man använder som biograf. Alla måste rädda sig ut ur lågorna, en ung flicka dör. Kaos. Det är själva cellulloidfilmen som tagit eld. Metaforen är nästan övertydlig.

Det här är en riktigt bra roman. Bäst av de Kawabataböcker som har översatts till svenska. Språket i Per Wahlunds översättning är OK – bara ibland stöter jag mig på konstiga ordval och ordföljd. Kawabatas egen stilkonst når han förmodligen inte upp till. Kanske skulle vi kunna få nya översättningar av hans romaner?

Yasunari Kawabata, Snöns rike, Bonniers, 1957 Övers. från engelska av Per Erik Wahlund, Kawabata började skriva romanen 1935, den kom ut som följetong 1935 – 37, omarbetades flera gånger fram till 1948 då den fick sin nuvarande form.

PS. För en svensk är det inte lätt att förstå miljön och förhållandet mellan en japansk prostituerad och hennes kund. Detta och förmodligen mycket annat som är självklart för de flesta japanska läsare är dolt för oss. I den engelska översättningen av Edward G. Seidensticker, finns ett förord som kan sprida litet ljus. Återgivet här.