En sparsmakad stilist och en bred berättare

Lyrans Nobel-utmaning skulle jag ju delta i – bättre sent än aldrig är mitt inlägg om ”H”:

1. Ernest Hemingway – en författare som jag älskar och hatar, låter mig uppslukas av eller som lämnar mig helt oberörd. Han var en sann humanist, om än desillusionerad, som i ”Farväl till vapnen” och ”Klockan klämtar för dig”. Speciellt den senare är nog bland det bästa som har skrivits om ett krig. Ibland excellerade han i macho-attityder (”Afrikas gröna berg” ”Att ha och inte ha”), vilket jag kan ha svårt för. Ändå är han en av de författare som har betytt mest för mig. Jag gillar stilen, kärv, fåordig, sparsmakad. Fick priset 1954.

2. Eino Hanski – han verkar vara ganska bortglömd. Bodde sina sista år i Göteborg. Han skrev en lång svit av romaner om den ryska revolutionens barn. Jag hittar så litet stoff på nätet och har ingen av hans böcker aktuell. Men under en period på 70-talet läste jag de flesta. Om han var värd ett Nobelpris vet jag inte – en motivering skulle ha kunnat vara:

”För att han, utan förenklingar och med stark inlevelse och närvaro, skildrat den mycket komplexa omvälvningen i Nordoststeuropa under det tidiga 1900-talet och för hans förmåga att på ett gripande sätt gestalta enskilda människoöden. ”