Varje vecka ny nobelpristagarbokstav från Lyran.

Albert Camus fick priset 1957. Han är för mig förknippad med den vurm för existensialismen som jag genomlevde under gymnasieåren. Existensialism var inne: svart polotröja, outgrundliga svartsotade ögon, cigaretter och rödvin på dunkla jazzklubbar (man skulle ju helst vara i Paris naturligtvis), djupa filosofiska samtal. Det man inte förstod av filosofin kompenserades med de rätta attrubuten! Juliette Greco och Georges Brassens var idoler. Ack så ouppnåeligt!

Jag bodde i liten håla i nordvärmland. Det var en tillgång att tycka om att läsa böcker i den miljön – utbudet av muntrationer för tonåringar var otroligt torftig. Så jag läste. Bokhandeln låg på vägen hem från skolan. Praktiskt taget varje dag slank jag in där en stund; satt på golvet bakom bokhyllorna och tjuvläste. Det var ”Den nya franska romanen” – Camus (Främlingen), som sagt och Robbe-Grillet, Sarraute. Också andra franska författare som Sartre och Colette slank med. Ibland tyckte jag att de tittade snett på mig i bokhandeln så jag kände mig tvungen att köpa en bok. ”Skrev upp” på kontot för skolböcker. (Vi köpte själva skolböckerna på gymnasiet under 60-talet.) Så småningom skickades en räkning till far – den hade blivit ganska stor. Månadspengen drogs in under lång tid och jag var stoppad i bokhandeln. Jag kommer nästan inte ihåg något av det jag läste och böckerna finns inte kvar – men de förbjudna lässtunderna på bokhandeln minns jag som ljuvliga. Det var definitivt värt den uppsträckning jag fick. Litet tidsfärg:

Nobelpriskandidat på C – hmmm …. Jag har inte hittat någon riktigt bra. John le Carré är väl inte nobelprismässig antar jag. Men i sin genre är han överlägset bäst. Hans romanfigurer befinner sig alltid i den politiska hetluften. Spionen som kom i från kylan om kalla kriget, Den lilla trumslagarflickan om Palestinakonflikten och vänsterrörelsen på 70-talet, Den trägne odlaren om läkemedelsföretagens cyniska utnyttjande av människor i 3e världen, Skräddaren i Panama om korruption inom spionorganisationerna. Även om jag inte alltid håller med i den tendens man kan skymta så måste det erkännas att han alltid har gjort minutiös research och att han alltid står på den lilla människans sida mot de stora maktkonglomeraten. Många mycket bra filmatiseringar har gjorts – Den trägne odlaren är min favorit – här ledmotivet, Kothbiro med Ayub Ogada och bilder från filmen:

1. Pride and predjudice – Jane Austens bok och filmversionen med Keira Knightley. Båda bra (understatement) men egentligen 2 olika historier. Filmen innehåller inget av Austens bitska ironi och glimt i ögat; den är på blodigt allvar romantisk. Men ack så vacker!

2. Det går an – Carl Jonas Love Almqvist, filmen gjordes för TV – minns i skrivande stund varken skådespelare eller regissör. Men den var mycket bra och boken är en pärla, så före sin tid, så modig och så levande. En idéroman som lever. De är så charmerande, Sara och Albert.

3. Illiaden av Homeros och Troy av gud vet vem med Brad Pitt. En fantastisk bok och en skrattretande usel film. Enda behållningen av filmen är Brad Pitts’ Akilleus – ett muskulöst barn.

Lyrans Tematrio

Geryon är huvudperson i Anne Carsons ”Autobiography of red”. Enligt gammal grekisk myt var han ett monster, som bodde längst västerut i världen, på en röd ö  - solnedgångens röda färg. Hans mor Kallirrhoe, var solnedgångens nymf. Hesiodos beskriver honom i Theogonin; han var trehövdad, hade en hund Orthos och en herde Eurytion. Han dödades av Herakles som sen stal hans vackra röda oxar – ett av de stordåd som Herakles var ålagd. På bilden ser vi Herakles med klubban till vänster, Geyron till höger och Eurytion slagen till marken.

Herakles, den förste superhjälten, var den mest populära av de grekiska hjältarna. Myten om honom har återberättats om och om igen, han är avbildad på otaliga gamla krukor, det finns mängder av skulpturer. Han var enormt stark och viril men också obetänksam och egoistisk. Han råkade slå ihjäl sin musiklärare och dödade sina två barn för att Hera hade gjort honom galen. Stordåden var botgöring för barnamorden.

Carson har vänt perspektivet, vi ser historien från Geryons, offrets, håll, inte från Herakles. Geryon ÄR ett monster, till det yttre. Han har vingar och är röd. Men han är också en pojke, mobbad, alltid rädd. Utnyttjad, först av sin bror sen blir han Herakles älskare. Herakles är stark, vacker, okänslig och egotrippad. – ”Autobiography of red” är en historia om olycklig kärlek och ensamhet. Om att alltid vara tvungen att dölja sina särdrag, aldrig få vara sig själv. Geryon bär en stor överrock för att dölja vingarna.

Anne Carson har, förstår man av förordet, hämtat inspiration hos en grekisk poet, Stesichoros (640 – 555 BC). Det finns bara fragment kvar av hans verk. Ett av dem beskriver hur Herakles dödar Geryon; han använder en pil förgiftad med blod från Hydran:

… and in silence he thrust it cunningly into his brow, and it cut through the flesh and bones by divine dispensation; and the arrow held straight on the crown of his head, and it stained with gushing blood his breastplate and gory limbs; and Geryon drooped his neck to one side, like a poppy which spoiling its tender beauty suddenly sheds its petals.

(Stesichorus, ”Geryoneïs”, Fragment S15 (from Papyri) citerat från ”Theoi Greek mythology”)

Fragmenten är inte långa och vi vet inte hur de ska tolkas med säkerhet. Det är som om ”Stesichoros had composed a substantial narrative poem then ripped it to pieces and buried the pieces in a box …” när man vänder på lådan och  skakar ut fragmenten hamnar de slumpmässigt. Men med hjälp av sin kunskap om de gamla myterna och en enastående språkkänsla har Anne Carson vävt en lyrisk, ibland smärtsamt vacker kärlekshistoria. Herakles dödar inte Geryon, inte fysiskt, han överger honom.  Totalt okänslig ringer han senare och berättar om sin nya vän. Geryon kan inte sova:

Anger slammed the red fool awake at three a.m. he kept trying to breathe each time he lifted his head it pounded him
again like a peace of weed against a hard black beach. Geyron sat up suddenly.
( … )
His brain was jerking forward like a bad slide projector. He saw the doorway
the house the night the world and
on the other side of the world somewhere Herakles laghing drinking getting into a car and Geryon’s
whole body formed one arch of a cry – upcast to that custom, the human custom of wrong love.

Vem är monstret? Vem är skönheten, vem är odjuret?

Dante hade också användning för ett lämpligt monster i ”Den gudomloga komedin”. Någon som kunde ta honom och hans följeslagare den sista biten ner i det nedersta hemska helvetet i sång XVII:

”Se odjuret med spetsig svans som nalkas,
det som går över berg och krossar vapen
och murar, och förpestar hela världen!”
( … )
En ärlig människas var anletsdragen,
goda och milda till sin yttre anblick,
men ormlik i allt annat var dess skepnad.
Den bar två kloförsedda tassar,
ochsidor rygg och bröst var fullbesatta
med färgskimrande knutar och små sköldar.
( …)
Utanför branten såg jag svansen svänga,
och denna spets, kluven i två och giftig
som hos en skorpion, böjde den uppåt.

Jo visst – det är Geryon som bär Dante och Vergilius på sin rygg ner i avgrunden, helvetets 8e krets. Dante blir vettskrämd när odjuret lyfter och börjar flyga nedåt i spiral, han hör de olyckigas jämmer och ser eldsken, klänger sig fast med benen. Men Geryon skadar dem inte utan sätter helt stillsamt ner dem invid en klippa och försvinner sedan. Inte heller Dantes Geryon är ond – han ser bara obehaglig ut.

Bilden visar Dantes Geryon som Doré föreställde sig honom.

Veckans svar på Lyrans nobelpristagarutmaning: På ”R” hittar jag två författare som har den slags sköhet som strålar inifrån.

Bertrand Russel – filosofen som blev fredsaktivist – fick priset 1950. Jag minns honom för Russeltrubunalen 1967 i Stockholm då USA:s krigföring i Vietnam nagelfors. Tribunalen var då oerhört kontroversiell men svår att ignorera med två nobelpristagare som initiativtagare, Sartre och Russel. Det kan vara värt att påminna om att det tog lång tid innan opinionen i Sverige svängde och blev kritisk mot USA, som jag minns det var tonen i det officiella Sverige direkt hånfull mot Russeltribunalen. Citat från wikipedia: ”Tribunalen kom fram till att USA begått krigsförbrytelser i Indokina. Den skapade ett medvetande om att krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten inte bara är gaskammare utan även varje urskillningslöst angrepp på civilbefolkningen.”

Russel var inte en skönlitterär författare, han var filosof. Han skrev bland mycket annat en populärvetenskaplig bok ”Västerlandets visdom” som har lärt mig det mesta av vad jag kan om filosofi. Han kunde skriva med humor och så att man förstår.

Arundhati Roy skrev ”De små tingens gud” – sen har hon inte skrivit någon mer roman – men den räcker för ett nobelpris tycker jag. Jag hörde den först läsas som radioföljetong, sen var man tvungen att köpa den. Jag citerar Anders Paulruds recension: ”Gud vet hur många gånger Arundathi Roys bok har fått mig att längta till Indien” – och instämmer. Det är en bok man flyttar in i och som tar slut för fort.

Efter den succén har hon ägnat sig åt fredsarbete, skrivit artiklar och debattböcker. Har inte läst något mer av henne men skulle vilja läsa ”Den oändliga rättvisans matematik” om kriget mot terrorn.

Martin Ackerfors inlägg ”Om att läsa poesi” fastnade i mitt huvud – jag känner igen mig, det är irriterande att inte fatta. ”Jag vill inte vara beroende av andras läsning för att förstå” – precis så tänker jag ofta när jag ska ge mig ikast med en för mig ny poet. Dikter ska kunna stå på egna ben, man ska inte behöva en bruksanvisning för att ta sig in i dom. Så jag undviker i det längsta för- och efter-ord men får ofta ge upp, när orden förblir krumelurer och inte får liv. Som att leta febrilt efter nyckeln i alla sina fickor och väskor utan att hitta den. Det är frustrerande.

Jag tror inte att alla dikter kan tala till alla, och det har inte så mycket med intellekt eller förstånd att göra – mera med referensramar, erfarenheter. Dikter bygger ofta(st) på metaforer. Poängen med en metafor är ju att likna något svårbegripligt vid något, som är välbekant för läsaren, för att göra det svåra mer fattbart (bl.a. – metaforer kan ha andra funktioner också). Men om metaforen inte anknyter till något som man känner till – då står man ju där.

När det gäller gamla döda poeter behöver man kanske litet kunskap om deras verklighet för att hitta nyckeln. Detsamma måste ju gälla samtida författare om deras liv och erfarenhet är mycket olik vår egen. Jag försökte beskriva det när jag skrev om Adonis i en tidigare post. – Just Adonis tar upp detta i sin diktning – de begränsningar och främlingskap som ens egen kultur och de egna erfarenheterna skapar. Och poetens strävan att övervinna skillnader, bygga broar. Alla poeter, antar jag, strävar efter att nå utanför sin egen sfär till så många som möjligt. Att lyfta det personliga till ett mer ”allmänt” plan. Jag misstänker att konsten är att lyckas med det utan att förlora det personliga tumavtrycket. Det finns exempel på dikt som ledigt klarar tusentals år utan att behöva någon som helst förklaring. Inget överord att säga att de poeterna har lyckats!

En annan infallsvinkel. Det är ju inte alls givet att läsaren uppfattar det som poeten ville säga utan läser in något helt annat i en dikt. Det är ju naturligtvis tillåtet. Det är nog t. o. m. alltid så i viss mån. Författaren ger oss ju dikten att användas efter eget förstånd och vilja.  Ta Anne Carson – Stesichoros hade nog inte känt igen hennes Herkules. Men hon tar sig den självklara rätten att inspireras av de gamla diktfragmenten för att skapa en egen dikt. Hennes djupa kännedom om de gamla grekiska myterna, hennes egen livssituation och kanadensiska vardag är alla med när hon läser och skriver.

Ett annat exempel på detta som jag har hämtat från Poemshape – en ovanligt välmatad och ambitiös poesiblogg. Robert Frost har skrivit en dikt, ”Stopping By Woods”:

Whose woods these are I think I know.
His house is in the village though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound’s the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Alltså – en man är på väg hem med sin häst och vagn en midvinterkväll. Han stannar till i ett skogsparti, tar en liten paus och lyssnar till stillheten och den fallande snön. Sen fortsätter han.

Den här dikten har tolkats på alla möjliga sätt – man har ex. vis velat läsa in dödslängtan i raden ”The woods are lovely dark and deep”. Man har velat ge dikten en innebörd långt utöver det som egentligen står i den – att den handlar om människans existensiella ensamhet, etc. För mig som är uppväxt i skogssverige och många gånger har stått i den mörka skogen när snön faller är det ganska långsökt – det finns väl inget skrämmande med skogen. Den tryggaste plats på jorden. Och jag tror att den här bonden tycker ungefär så. Dikten andas trygghet. Han är i välbekanta trakter. Han har sin häst som sällskap. Men för en stadsbo kanske skogen ter sig gåtfull och tanken att vara där alldeles ensam i mörkret som skrämmande. Robert Frost själv vill inte medge att han skrivit om något annat än en man, hans häst, skogen, vägen hem. Alla har väl rätt till sin läsart men ingen har rätt att trycka den på någon annan eller utnämna den till den enda rätta.

Till sist – det kan vara ett lyft att höra dikter läsas. Dagen dikt i radions P1 är ett tips. Här en annan inläst diktsamling: ”Lilies, lakes and lowly lizards”.

En annan, i mitt tycke förskräckligt idylliserande, tolkning av Frosts dikt: