Snubblade över något mycket överraskande och fantasieggande i går: Tänkte öppna ”Brus”, min blog-blog med adress www.petrarca.wordpress.com men skrev fel och hamnade här istället. I Stockholm, på telefonplan. Vilket guldkorn!

Säkert har alla utom jag känt till detta, det känns litet snopet att ha missat denna blinkning från 1300-talet och min favoritpoet. (en av dem … )

När man läser böcker av författare från en kultur  med långt avstånd till oss, i rum eller tid, är det svårt att inte falla i fällan att låta de skimrande främmande färgerna prägla hela läsupplevelsen. Speciellt om miljön är pittoresk.

Yasunari Kawabata har förmodligen inte skrivit ”Snöns rike” för att ge en ”… utsökt bild, inte bara av japansk miljö och japanskt väsen utan av något betydligt irrationellare och mer svårgripbart: japanskt väsen.” som Per Erik Wahlund skriver i förordet. Eller att med ”Kyoto” ge oss ”… en traditionsfylld exotisk japansk roman …” eller med ”Tusen tranor” föra oss in i en miljö som ” … är både modern och har en säregen exotisk charm.” som det står i baksidestexterna. Det känns väldigt trist om man inte kan komma en författare och hans verk närmre än så. – Samtidigt kan man inte bortse från att exempelvis den japanska kulturen kan vara mycket förförisk…

Är det tillåtet? Det är det väl – men man ska nog vara medveten om när det händer, det kan vara irriterande svårt att få syn på den här svagheten hos sig själv.

Något helt annat – för att avsluta det japanska kapitlet här och i ”Vind”. Yasunari Kawabata var bra på förstameningar:
Tusen tranor:
Kikuji hade gått in i trädgården till Enkakujitemplet i Kamakura, men han visste inte än om han skulle delta i denna teceremoni.
Huset med de sovande skönheterna:
”Gör nu inte några dumheter. Det går inte för sig att stoppa fingrarna i munnen på flickan. Hon som sover”
Kyoto:
Chiëko såg att violerna på den gamla lönnens stam hade slagit ut.
Snöns rike:
Ur den långa tunneln rullade tåget ut i snöns rike.

I  ”Snöns rike” av Kawabata finns ungefär mitt i boken en scen som jag tycker mycket om. Jag tror inte att jag har läst en så precis beskrivning av en överväldigande musikupplevelse förut.  Litet bakgrund:

Shimamura, medelålders, mondän, välbeställd tokyobo, är på en liten skidort i de snöiga japanska bergen för att … tja, få litet omväxling, se något annat.  Möter Komako, ung prostituerad – en rättfram, småtuff tjej som har varit ett tag i Tokyo för att utbilda sig till geisha men av olika skäl kommit tillbaka hem. De har, när vi kommer in i historien, inte någon sexuell relation. Hon vägrar – men hon tycks uppfatta mannen som en vän; hon ramlar in på hans hotellrum ibland, som när hon smitit från en fest för att hon blivit litet för berusad.

Vi är på Shimamuras rum, utanför fönstren ett bländvitt snölandskap, snötyngda cedrar. Det är kallt. För att fördriva tiden ska Komako spela på sin samisen.

En av strängarna brast då Komako prövande knäppte på sin samisen. Redan medan hon bytte sträng och stämde instrumentet märkte Shimamura att hon hade ett fint och säkert anslag. Hon tog upp ett stort paket och öppnade det på kotatsun. Den visade sig innehålla en lyrikantologi och ett tjugotal nothäften. Shimamura kastade en intresserad blick på de senare.

”Är det efter de här ni lär er spela?”

”Jag är så illa tvungen. Det finns ingen här som kan undervisa mig.”     [ ... ]

”Den här har jag hållit på att öva sen i höstas.”

En rysning genomfor Shimamura. Det var som om han hade fått gåshud ända upp till kinderna. Redan vid de första tonerna uppstod det en slags genomskinlig tomhet inom honom, och i denna tomhet återkastade instrumentets spröda klanger. Han blev bestört – eller rättare sagt, han föll baklänges som efter ett välriktat slag. Gripen av en nästan vördnadsfull känsla, genomsköljd av vågor av samvetskval, försvarslös och berövad hela sin motståndskraft hade han ingenting att annat att göra än att gå upp i nuflödet, i den njutning det beredde honom att bara följa med, vart Komako än tänkte föra honom.

Han försöker värja sig mot sin känsla med olika förbehåll – Hon var en geisha uppifrån bergen, ännu inte tjugo år fyllda, hon kan knappast vara så skicklig som hon verkar. Och, jo, hon hoppar över vissa svåra passager, sjunger entonigt. Men han är likafullt överväldigad.

Komako såg upp mot den molnfria himlen över snöfälten. ”Klangen är annorlunda en sådan här dag.” Ja, klangen hade haft det fylliga vibrato hennes påpekande låtit ana. Själva luften var annorlunda. Här fanns inte teaterns fyra väggar, inte någon publik, ingenting av stadens damm. Tonerna droppade vattenklara ut i den stilla vintermorgonen och förflyktigades över de snöklädda topparna i fjärran.

Tålmodigt övande i sin ensamhet, kanske inte själv medveten om vad som höll på att ske men med hela den vida naturen i denna dalgång mellan bergen till sällskap, hade hon fått förmågan att spela i gåva av naturen. Själva ensamheten hade utplånat hennes svårmod och uppammat en våldsam viljestyrka. Även med hänsyn till att hon fått en viss förberedande undervisning hade det varit en viljans triumf att hon lärt sig invecklade melodier enbart ur ett nothäfte och snart kunnat föredra dem utantill.

Hur lät det – kanske så här. Flickan som spelar heter Yukari Hariu.

Ska jag försöka mig på att sammanfatta kanske – och tänka framåt en smula också!

Kanske kanske når jag 6000 besökare i kväll – det hade jag inte kunnat föreställa mig för ett år sedan! Jag hade just inte så stor ambition med den här bloggen  (Det är ett så fult ord – tillåt mig lansera ordet nätlogg i stället, en rak översättning av (we)blog.)  Alltså … med den här nätloggen. Jag tycker att det är roligt att skriva helt enkelt. Sen hittade jag Lyran, Bokmania, Martin och Ingrid och alla er andra och det blev genast ännu roligare! Och genom att så listigt koppla ihop våra nätloggar med olika gemensamma projekt som Lyrans Tematrio och Nobelalfabet kan man göra sig litet mer känd och hittar ännu fler intressanta skribenter, etc. Ringar på vattnet.

Jag vill tacka er alla, nätkontakter och läsare för stimulans och uppmuntran under 2009!

Ibland känner jag, naturligtvis, att jag har litet svårt att leva upp till det nya läget (Jag menar, att jag faktiskt har läsare!) Jag vill skriva bättre, tycker att det ganska ofta blir rörigt och osammanhängande. Jag ska försöka – man kan naturligtvis träna upp sin förmåga att skriva vackert och intresseväckande. Men jag skriver långsamt och har inte så mycket tid. – Alltså siktar jag på ett inlägg i veckan under 2010 inte mer. Hellre bra än mycket!

Jag vill delta i Jordenruntresan 2010. Ett strålande initiativ – det är givande att söka sig ut i världen! Ny resa startar hos Lyran i februari.

Tänker fullfölja Nobelalfabetet men kanske kommer jag att passa ibland.

Bokmanias Mytcirkel pågår – jag har lämnat några bidrag. Det ska bli intressant att se summeringen så småningom!

Jag har öppnat syster-loggen ”Vind”, som är en läsdagbok. Det känner jag mig nöjd med! 2009 avslutas och 2010 inleds med inlägg om de 4 böcker av Yasunari Kawabata som är översatta till svenska. Här i stänk & flikar tänker jag mig mera diverse om kulturella fenomen men med tyngdpunkt litteratur. Jag har ämnen i huvudet – 1300-talslitteratur är ett, Birgitta, Petrarca, Bocaccio mfl. Ett annat ämnesområde är grekiska antiken med paralleller till samtida litteratur. Herodotos och Kieslowski t. ex.

Chopin fyller 200 år den 1a mars. Uppmärksammas härmed!

GOTT NYTT ÅR

alla nätloggvänner!

20/9 1992 publicerade DN en lång nyskriven dikt av Bodil Malmsten. Den bästa dikt jag hade läst tyckte jag och rev ut sidan. Den har omsorgsfullt sparats, flyter upp då och då och jag blir varje gång lika gripen. Undrar om den har publicerats någon annanstans?

Helst hade jag velat skriva av hela dikten – men det kan man ju/får man ju inte. Men några fragment som kan passa nu till jul:

Ur Liturgi för den offentliga sektorn, den enskilda människan och sophämtningen; trosbekännelse.

Jag tror på en helig allmännelig offentlig sektor
De levandes uppståndelse och ett jävla liv

. . . .

Jag tror på de små sophögarana

Jag tror på de stora frågorna och kolossala problemen
Jag tror på den lilla tingsrätten och den stora stötestenen
Jag misstror den enda vägen
Jag tror på de många stigarna

. . . .

Jag tror på den smala vägen

Jag tror på det starka i det svaga och tvärtom
Jag tror på den stora sorgen omsorgen sorgen om

Jag tror på ålderdomshemmet i Siknäs
plastjulgran med julgransmatta i jute applikationer i röd och
grön filt kokkaffe Sankt Paulia
I TV-rummet gummorna från byn igenkännbara
för alla utom sig själva pratande med sina mammor
när mammorna var små

. . . .

Jag tror på barnomsorgen barnens omsorgsfulla sorg

Jag tror på den ofantliga omsorgen och
den omsorgsfulla företagsamheten
Jag tror på den ensamma människan
Jag tror inte på ett liv efter detta
Jag tror på detta livet
Jag tror på ett liv medan detta
och det livet är inte bara mitt liv
det är allas vårt liv

. . . .

Jag tror på treenigheten
och tvedräkten
Jag tror att kejsaren är naken och
gud förklädd

Jag tror på änglarna i rummet och tändarna av stjärnorna
Jag tror på Eva Dahlgren
Jag tror att alltihop
är gud i oss

Jag tror att människan är god
och ond
varken ond
varken god
Det finns ögonblick tror jag

. . . .

Jag tror på biblioteket barnavårdcentalen Små Smulor
hemspråksundervisningen St Eriks sjukhus himlavalv och
morgondagar vårdbidraget Hennes & Mauritz Alla helgons dag
advent Grinda mjölkcentralen kollektivtrafiken särskilt 46:an
daghemmet
De dödas uppståndelse
och ett himla liv