Det är svårt att avstå från att delta i Lyrans tematrio när det är ett så lockande ämne!
1. Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Den mest gripande och tragiska kärlekshistorien som någonsin skrivits.
2. Något av Strindberg – han var expert på olycklig kärlek i alla dess yttringar. Dramat ”Dödsdansen” exempelvis – två makar hopsvetsade i en mycket destruktiv symbios. Vilket temperament, vilken inlevelse! Eller Hemsöborna kanske? Jag tänker på stackars madame Flod som blev så grymt sviken.
3. En klassiker till: Vid Grand Central Station satt jag och grät av Elizabeth Smart. En vild fors av ord – varenda nyans hos huvudpersonens förhoppningar, förälskelse, passion, besvikelse, förtvivlan och sorg skildras.
För 1100 år sedan skrev en japansk poet:
Just som du hjärtlöst
sade farväl sken disigt
morgonmånen in -
Sedan den dagen inger
varje gryning mig smärta
Diktsamlingar av Ko Un är svåra att hitta – jag har letat länge efter Tiotusen fotspår och andra dikter. äntligen napp på Bokbörsen! Hittat annat efterlängtat också med mindre möda:
CHRISTENSEN, INGER: SOMMERFUGLEDALEN Christensens berömda sonettkrans, är underbar! En modern klassiker!
CHRISTENSEN, INGER: DET
MAJAKOVSKIJ, VLADIMIR: JAG! Den store dundraren i urval och tolkning Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt
ACHMATOVA, ANNA: DIKTER
KO UN: FRÅGA MÅNSKENET OM VÄGEN, ZENDIKT
Så nu väntar jag på en redig trave med lyrik – det mesta har jag tidigare lånat på biblioteket. – Ett sätt att köpa poesi som jag tycker funkar: Först låna och smaka, sen köpa det som gillas! Dikter behöver man ha. Det går inte att ”läsa ut” en bra diktsamling. I mitt huvud är just nu Majakovskij ”Om det där .. ” Inför 14e februari. (Åh – han skulle vrida sig i sin grav om han kunde – att förekomma i ett så småborgerligt sockerjollrande sammanhang! – Struntar jag i.)
Av Eva Ström om Sommarfugledalen i sitt minnesruna över Inger Christiansen, som ju gick bort -09 :
Denna dikt består av femton sonetter där den sista består av begynnelseraden av de övriga fjorton. Den femtonde sonetten reser sig som en bevingad fjäril ur de övriga fjorton, en bild av själen befriad från sitt kroppsliga fängelse, en klassisk uppståndelsesymbol. Fjärilsdalen blir dödens hyllning till det oförgängliga i livet. Här ett utdrag ur den sjunde sonetten i Sven Christer Swahns lyhörda tolkning:
”Så minn mig om en sommardag på Skagen
Då ängsblåvingarna i parningsflykten
Flög runt som himmelsflikar hela dagen
Med ekon av det blå från Jämmerbukten
Men vi som bara solade och andades
Så talrika som bara två kan vara
Fick kroppens element så sammanblandade
Av jord som havs och himmels mellanting
Två människor som gav varandra bara
Ett liv som inte dör som ingenting”
Chick-lit från klassisk tid! Ett gammalt grekiskt kärleksbrev – ca 200 eKr skrevs detta brev men det var fejkat. Författaren låtsades skriva ett brev daterat ca 450 fKr från en då mycket populär komediförfattare till hans älskarinna. Inskrivet i sitt sammanhang av Atheneion, en av mina favoritbloggare ( som tyvärr verkar ha tagit en paus). Hennes (älskarinnans) svar på finns här. (Dessutom är alla förtjusta kommentarer till de här blogginläggen en smula roande! Inkl Atheneions chevalereska svar )
Liten bruksanvisning: Längst ner till vänster på sidan finns en knapp med texten ”СКАЧАТЬ”. Ovanför den en ruta där man ska fylla i siffrorna som skymtar ovanför. Klicka på den gröna knappen –> Klicka på länken till filmen i nästa fönster –> klicka på save –> filmen börjar laddas ner. Trots ryskan är det inte så svårt att förstå hur man gör. Jag har bara gett länkar till första delen men det går lätt att gissa hur man ändrar länken till de senare delarna.
Requiem, Anna Achmatovas gripande diktsvit om offren för Stalintidens terror, i pdf-format. Översättning och layout av Torgny Lilja.
Tracy Gillespies vackra träsnitt har man kunnat avnjuta som illustrationer på ”Poemshape” hos den poetiske snickaren från Vermont. Nu har han gett henne en egen sida – det var på tiden!
Autentiska kvinnobilder – från de allra äldsta flertusenåriga till medeltidens helgon, över 17- 18-hundratal till dagens mangaflickor, bjuder Rebecca Bugge på. Med en mycket välskriven kommentar till varje bild. R. sätter alltid mycket skickligt in varje enskild bild i sin kontext. Huvudtema är kläder och mode.
”För mig är min läsare en ung människa som är lysten på världen. Nyfiken på världen, vill lära känna den, även om hans eget liv i framtiden inte ger honom möjlighet att se världen med egna ögon. I det ögonblicket – tillsammans med min bok – lever han i lusten att lära känna. Han är intelligent, beläst, har öppna sinnen – sådan är läsaren jag skriver för.”
Ur Ryszard Kapuscinski ”Reporterns självporträtt”, Bonniers 2003
… på Krim ligger Chersones, den gamla grekiska staden med sina vackra antika ruiner. Anna Achmatova, Rysslands så högt älskade poet, tillbringade somrarna där som barn:
Och in i bukten flöt medusor,
likt stjärnor som fallit om natten
lyste de blå i vattnet.
Ofta såg jag henne i drömmen,
med smala armband och i knäkort klänning
i svala händer höll hon en herdepipa.
Achmatova var en av dem som levde genom förra seklets alla fasor, hon föddes i Odessa 1889, dog i Moskva 1966. Hon var redan som ung före revolutionen en mycket älskad poet och fortsatte att skriva och läsa sina dikter till 1926, då hon förbjöds. Jag tyckte inte att jag kunde göra en litterär resa genom Östeuropa utan att avlägga visit hos Achmatova i Tsarskoje selo söder om St Petersburg, där hon bodde större delen av sitt liv. (Detta tillhör min reseberättelse från Lyrans jordenruntresa.)
Hon var född tidigt nog för att ha minnen från tiden före revolutionen – från Dostojevskijs, Tolstojs och Tjechovs Ryssland. Minnen som hon har fäst på papper och därmed räddat åt eftervärlden. Dikten ”Förhistoria” började hon skriva i Leningrad under den fruktansvärda belägringen 41 – 44. Sovjet behövde henne då – hennes och Sjostakovitjs röster hördes i Leningrads radio, hon fick publicera dikter igen. Den är mättad med referenser till platser och personer som jag, och förmodligen de flesta av er som läser detta, bara delvis känner till. Man kan naturligtvis leta information men på något sätt känns det inte som nödvändigt. Namnen blir besvärjelser som kanske hos någon, några kan locka fram en bild eller tanke. Det är husen, platserna, tingen som berättar, de finns ju kvar. Achmatova fyller dem med innebörd. Dikten är inte alls nostalgisk (kanske handlar den om nostalgi) – den pekar så tydligt framåt mot det som skulle komma sen.
Förhistoria
Dostojevskijs Ryssland. Månen
döljs till en fjärdedel av kyrkans klocktorn.
Full kommers på krogen, droskorna ilar
femvåningsjättar växer upp
på Gorochovaja, vid Znamenj och Smolnyj.
Dansskolor överallt, växelkontor,
skyltar: ”Henriette”, ”Basile”, ”André”
och lyxiga likkistor: ”Sjumilov d.ä.”.
Egentligen har staden knappt förändrats.
Även andra, inte bara jag, har märkt att den ibland kan likna
en gammal litografi,
inte av bästa sort, men ändå rätt bra,
från sjuttiotalet ungefär.
I synnehet på vintern, före gryningen,
eller i skymningen, då utanför porten
den stränga klassiska Litejenyj mörknar,
helt oförvanskad av all jugend,
och mittemot mig bor Nekrasov,
Saltykov … En minnesplatta
har satts upp på väggen. Så hemskt
det vore som om de själva såg den Jag går förbi.
I Staraja Russa blommar dikena,
och i parken ruttnar lusthusen
med fönster svarta som en isvak,
en aning säger mig att här har något hänt
som det är bäst att inte känna till, vi lämnar stället.
En plats kan vägra öppna sig
och envist ruva på sin hemlighet
(till Optin-klostret far jag aldrig mer …).
Frasande kjolar, rutiga plädar,
speglar i valnötsram, fulla
av häpnad inför Kareninas skönhet
och i de smala korridorerna
vår barndoms älskade tapeter,
fotogenlampans gula ljus
och samma plysch på stolarna …
Litet hafsigt, stillöst …
Fäder och söner förstår inte varann.
Egendomen intecknad. Roulette i Baden-Baden.
Och kvinnan med sin klara blick
(ögon så blå att man minns havet
när man ser in i dem),
ett sällsynt namn och vita händer,
och godhet som jag troligtvis har fått i arv av henne
- bortkastad gåva i mitt krassa liv …
Landet skakat av feberfrossa
och straffången i Omsk har insett allt
och ritat kors därover.
Nu rör han till det
och lyfter som en ande
över detta primitiva kaos.
Det är midnatt.
Pennan raspar, flera sidor
bär med sig lukten av Semjonovplatsen.
Sådan var tiden då vi kom till världen
och vi tog noggrant mått på den,
för att få se det aldrig förut skådade
lämnade vi icke-varat..
1940-43 Leningrad-Tasjkent
Achmatova var personligen hårt drabbad av Stalins repression. Hennes man sköts för förment förräderi 1921, sonen Lev satt under långa perioder i fångläger. Hennes vänner avrättades eller försvann. Hon skrev under hela den långa tid som hon var förbjuden. Hennes vän och nära förtrogna Lidija Tjukovskaja har i sina dagboksanteckningar berättat att Anna skrev, Lidija läste och memorerade (hon hade ett otroligt gott minne). Sedan brändes dikten. Sådan är historien bakom ”Requiem” som finns återgiven här. Den kom till 1935 -40 men skrevs slutgiltigt ner först 1962.
Information och citat kommer från den lilla vackra volymen ”Anna Achmatova, dikter”, översatta och sammanställda av Barbara Lönnqvist, 2006, Lind&Co. Boken innehåller också välskrivna notiser om Achmatova och ”Requiem”. Den rekommenderas varmt och finns faktiskt att köpa både på bokus och adlibris!
Maili Öst har skrivit en lång och mycket intressant anmälan av diktsamlingen. Läs den – den är en bra ingång till Anna Achmatovas diktning!
När vi nu, tillsammans med Lyran befinner oss i Östeuropa, har jag gjort en avstickare från rutten för vår jordenruntresa, något längre än att ta färjan över till Tallin, mer än 100 mil mot sydost och minst lika många år! Vi träffar Anna Sergejevna på promenad längs med havet, Svarta Havet, …
”I den korta varma skymningen tar hon en promenad längs Strandpromenaden. Hon svalkas av en svag bris från havet och ser ut över den enorma vattenvidden som glittrar i sprakande färger från solnedgången. För första gången sedan hon gifte sig är hon ensam på resa, det är spännande, litet farligt. Hon känner att männen på kafeterasserna följer henne med blicken. Det är mer njutningsfyllt än vad hon vill medge för sig själv. Hon är en anständig kvinna, kan inte tillåta sig att … Hon samlar ihop sin kjol med handen, kallar in sin lilla vita spets och skyndar på stegen tillbaka till hotellet.”
Så fantiserar jag – men vi byter perspektiv och lånar Anton Tjechovs ord:
Dimitrij Dimitritj Gurov, som redan ett par veckor hade varit på Jalta och hunnit bli hemvan, började också intressera sig för nya ansikten. Där han satt i paviljongen hos Vernets såg han en ung dam komma promenerande på Strandpromenaden, inte så lång, ljus och i en liten barett; efter henne sprang en vit spets.
En av den västerländska litteraturens pärlor, kanske den mest älskade och lästa av alla noveller, ”Damen med hunden”, publicerades första gången 1899. Tjechov hade då bott i sin villa i Jalta 2 år, tillsammans med sin mor. Han var 39 år gammal, några år yngre än Dimitrji i novellen och redan märkt av tuberkulos, han skulle komma att dö bara 5 år senare.
Dimitrij och Anna – någon vecka efter det första mötet är de i samma hotellrum, har älskat. Anna är utom sig av ruelse och skam – vad ska han tänka om henne? Han måste ju förakta henne nu. Dimitrij – så nöjd, han älskar hennes ungdom, skygghet, mjukhet men nu efteråt blir han en smula missnöjd med hennes ängsliga känsloutbrott; att han måste prata henne till ro och om och om igen försäkra att han älskar och högaktar henne. Här visar Tjechov sin storhet. Han har inte skrivit en alltigenom rosenfärgad kärlekshistoria, det finns redan från början komplikationer som skaver och han tog inte den maschistiska dubbelmoralen för given. – Annas vacklan mellan lust och skam, Dimitris mellan njutning och cynism, görs tydlig. Stilen är också ekonomiskt saklig, sparsamt med adjektiv. Romantiken finns där ändå, läsaren kan inte värja sig mot platsens och situationens ljuva skimmer.
Under ett par veckor och 10 sidor möts de, älskar, promenerar, går på kafé, gör utflykter, sedan skiljs de och åker båda hem till sina respektive familjer och vardagsliv. Så som det levdes i Rysslands övre medelklass vid förra sekelskiftet: ombonat, behagligt, med tjänstefolk, umgängesliv, teater, promenader. I överflöd, stillsamt, tråkigt, inrutat av borgerliga konventioner. Men historien tar inte slut där, förstår vi, det återstår tio sidor av novellen.
Till sin egen överraskning kan Dimitrij inte släppa Anna – han tänker ständigt på henne. Till sist reser han till den lilla stad där hon bor. Stryker utanför hennes hus – utom sig av längtan och åtrå. Han den tillbakalutade, charmerande kvinnokarlen, han som, aningen cyniskt brukat tycka att kvinnorna efter en tid blir tråkiga, att det är irriterande att det inte är lika lätt att avsluta en historia som att inleda den – han har tappat kontrollen. Och hon kan inte motstå honom när de till sist möts på nytt. Novellen slutar i vemod, nästan i en känsla av tragik. – Det riktiga livet, där kärleken får plats, tycks omöjligt. Den är en hyllning till kärleken ”trots allt” – trots konvenansens hinder, trots praktiska svårigheter, trots alla motstridiga inte alltid så ädla känslor, trots …
Jag har letat efter en bild som kan fånga stämningen i den här mästarnovellen – det var konstigt nog svårt. Men här finns alla bilderna, så här var det nog, en rysk filmatisering från 1960.
Fakta om filmen och hela spellistan finns här eller med bättre ljud men sämre bild här
Jag kommer att stanna litet till på Krim – fortsättning följer …
Fick med mig en DVD hem från Coop igår – jag brukar bläddra igenom travarna med billiga filmer då och då. Man hittar diamanter ibland och det här är en. ”De andras liv” från 2006 av Florian Henckel von Donnersmarck. En film som kommer riktigt nära, vidunderligt skådespeleri, mycket vackert foto, fantastiskt ljudspår; en berättelse som är så varmt mänsklig, kärleksfull, samtidigt oerhört tragisk.
Georg och Christa är ett konstnärspar i DDR. Han är dramatiker, högt uppburen och framgångsrik, hon är en firad skådespelerska. Kulturministern får lust till en kärleksaffär med Christa och kopplar in Stasi för att bevaka Georg – kanske kan man hitta något som kan användas för att pressa henne. Deras lägenhet förses med mikrofoner överallt och en övervakningscentral installeras på vinden. Stasiagenten Weisler bevakar dem ständigt. Ett drama utvecklas. Händelseförloppet har oväntade vändningar, upplösningen är inte given.
Berättartekniken är finstämd nästan lyrisk – det är ingen actionfilm även om det finns några gastkramande scener. Tyngdpunkten ligger på vad som händer mellan människorna och inuti dem, när de utsätts för den vidriga osäkerhet och skräck som DDR:s övervakningssystem skapar. Det handlar om mänsklig godhet, djup sorg, integritet och svårigheten att vara trogen sig själv och sina kära när tumskruvarna dras åt. Det är en historia som växer och har innebörd långt utöver sin tid och plats. Ska jag försöka hitta något kritiskt att skriva om den – den är nästan för vacker, effekten blir aningen slickad och filmen förlorar något av sin autenticitet. Men det är en mycket svag invändning. Se den, absolut!
I klippet visas en av vändpunkterna i filmen. Vi ser hur Weisler lurar ut Georg på gatan genom att få hans dörrklocka att låta. Han ser Christa kliva ur ministerns limousin och förstår vad som har hänt. Hon är våldtagen.
Digitalt testamente Han flåsar oss i nacken, han med lien. Men skämt åsido – en bra tjänst. Kan förhindra mycket oreda. Jag vill nog att någon städar upp efter mig!
Poetisk upptäcksfärd bjuder fragmenta på i Lost in translation. Läs – följ länkarna – det tar litet tid och kostar en del möda men är spännande.
Haiti en ny dikt av Bodil Malmsten – om nu någon skulle ha missat den.
Kulturgärning skulle jag kalla detta om det inte var ett så havregrynsgröt-präktigt ord. Jag såg och lyssnade på det här fantastiska paret i vår vackra lilla kyrka. Som att förflyttas till ett sagoland – helt i samklang med att komma ut i sommarkvällen sista solstrålar efteråt och svepas in i lindblomsdoft. YouTube-clip från TV-inspelning på Confidencen.
Den här boken om ord kommer jag inte att kunna motstå – hans andra böcker är så överraskande charmerande. Att kunna kombinera djup lärdom med en underhållande och lättsam ton är en stor talang.
Jag arbetar mycket med varje mening. Därefter med meningarna och styckena, sedan med styckena och sidorna, sedan med kapitlet; och hela det mödosamma arbetet går ut på att med minsta möjliga mängd ord och bilder säga så mycket som möjligt.
Ur Ryszard Kapuscinski ”Reporterns självporträtt”, Bonniers 2003
Nu säger vi att det är en skam att Sverige inte menar sig ha vare sig intresse av eller råd att försörja ett anständigt intellektuellt och konstnärligt klimat. Att det är ovärdigt. Och att det ger ett destruktivt och minnesförslöande samhälle som på sikt urholkar demokratin och ökar skillnaderna mellan klasser.
1. Böcker, tidningar, tidskrifter, teater är nödvändiga för att upprätthålla ett gott samhälle där alla människor är lika värda. Trots att inte alla eller ens ett flertal utnyttjar dem direkt. Om ett kulturklimat där litteraturen frodas och utvecklas inte är möjligt på marknadskrafternas villkor (och det verkar så, åtminstone i ett litet språkområde som Sverige) ska den finansieras i demokratisk ordning av skattemedel.
- Let’s make a deal: Jag går med på att betala vägarna i det tjälskottsdrabbade Norrbotten, fotbollsmatcher och friidrottstävlingar (inkl. polisbevakningen i samband med dessa evenemang), SvT, tekniska högskolor, jaktvård, brottsbekämpning, etc. trots att jag är en mycket sporadisk konsument av dessa ingredienser i det allmänna utbudet av nyttigheter. Under förutsättning att ni som inte läser Homeros, Thomas Mann, Elsie Johansson eller Herta Müller vill vara med och finansiera möjligheten för oss alla att göra det. Annars är jag inte beredd att lägga en enda krona på ett sån’t vansinne som (t.ex.) allsvenska fotbollsmatcher med åtföljande supporterbråk.
2. Det finns inte någon motsättning mellan förströelselitteratur och intellektuellt mer utmanande litteratur. Jag nyttjar och njuter av bådadera. Den förra när jag i första hand vill förströs, det andra när jag vill vidga mina vyer, stimuleras till att kunna tänka självständigt. Tvärtom är det så att den lättillgängliga kriminallitteraturen, chick-lit, thrillers etc är en förutsättning för mer svårtuggad litteratur. Populärlitteraturen är, jag är helt säker på detta, ofta en inkörsport till att ta sig an svårare böcker, förutom att den bidrar till finansieringen av dem. Jag förstår faktiskt inte varför man hackar på populärkulturen bara för att den fungerar kommersiellt. Det behövs dock talangfulla vägvisare i kulturens värld för att fler ska hitta det som ingen satsat marknadsföringspengar på – i skolan, på blioteken, i massmedia, bokhandlare.
3. Det finns skräplitteratur. När förlagen är nonchalanta gentemot läsarna och släpper ut böcker som är dåligt korrekturlästa, för snabbt översatta, slarvigt faktagranskade; som har svårläst layout, dåligt papper och bindning. Producerade av författare som aldrig vågar sig utanför etablerade klichéer och stereotypa personteckningar och som aldrig lägger en enda liten bit av sin själ i sina böcker.
Så det så!
Saxat ur den intressanta diskussionen till Hallbergs artikel:
Jenny:
Tack för en bra artikel! Och strunta i vad de vanliga hatiska kommentarsfältsförlorarna har att säga.
Mikael till Jenny:
Förlorarna? Det vore klädsamt, om någon som tycker det är en bra idé att tvinga oss svenskar att betala för något som vi uppenbarligen inte vill ha, förklara varför detta är rätt? Om jag producerar en vara för 150 kronor, och du inte är beredd att betala mer än 20 kronor för den…så går det inte ihop. ( … )
Bengt till Mikael:
Jag anser att något som alla har nytta av rimligen bör betalas med offentliga medel; det är en viktig pricip. ( … ) Alla samhällen behöver en självkritisk spegel, bortom alla kortsiktiga lönsamhetskrav. Det står också alla fritt att kritisera kulturutövarna: Ibland gör de bort sig fatalt och får äta upp det, och ibland lyfter de mänskligheten till nya höjder.
Thomas Andersson har också skrivit ett läsvärt inlägg i angränsade ämne, DN 8/1.
Snubblade över något mycket överraskande och fantasieggande i går: Tänkte öppna ”Brus”, min blog-blog med adress www.petrarca.wordpress.com men skrev fel och hamnade här istället. I Stockholm, på telefonplan. Vilket guldkorn!
Säkert har alla utom jag känt till detta, det känns litet snopet att ha missat denna blinkning från 1300-talet och min favoritpoet. (en av dem … )
När man läser böcker av författare från en kultur med långt avstånd till oss, i rum eller tid, är det svårt att inte falla i fällan att låta de skimrande främmande färgerna prägla hela läsupplevelsen. Speciellt om miljön är pittoresk.
Yasunari Kawabata har förmodligen inte skrivit ”Snöns rike” för att ge en ”… utsökt bild, inte bara av japansk miljö och japanskt väsen utan av något betydligt irrationellare och mer svårgripbart: japanskt väsen.” som Per Erik Wahlund skriver i förordet. Eller att med ”Kyoto” ge oss ”… en traditionsfylld exotisk japansk roman …” eller med ”Tusen tranor” föra oss in i en miljö som ” … är både modern och har en säregen exotisk charm.” som det står i baksidestexterna. Det känns väldigt trist om man inte kan komma en författare och hans verk närmre än så. – Samtidigt kan man inte bortse från att exempelvis den japanska kulturen kan vara mycket förförisk…
Är det tillåtet? Det är det väl – men man ska nog vara medveten om när det händer, det kan vara irriterande svårt att få syn på den här svagheten hos sig själv.
Något helt annat – för att avsluta det japanska kapitlet här och i ”Vind”. Yasunari Kawabata var bra på förstameningar: Tusen tranor: Kikuji hade gått in i trädgården till Enkakujitemplet i Kamakura, men han visste inte än om han skulle delta i denna teceremoni. Huset med de sovande skönheterna: ”Gör nu inte några dumheter. Det går inte för sig att stoppa fingrarna i munnen på flickan. Hon som sover” Kyoto: Chiëko såg att violerna på den gamla lönnens stam hade slagit ut. Snöns rike: Ur den långa tunneln rullade tåget ut i snöns rike.
Du har kommit till Lustigkulles litteraturblogg!
Här skriver jag ner allehanda tankar och infall om framförallt böcker jag läser men ibland också konst och film som gjort intryck, musik jag lyssnat till.
Just som du hjärtlöst
)
Den är mättad med referenser till platser och personer som jag, och förmodligen de flesta av er som läser detta, bara delvis känner till. Man kan naturligtvis leta information men på något sätt känns det inte som nödvändigt. Namnen blir besvärjelser som kanske hos någon, några kan locka fram en bild eller tanke. Det är husen, platserna, tingen som berättar, de finns ju kvar. Achmatova fyller dem med innebörd. Dikten är inte alls nostalgisk (kanske handlar den 
bokbloggar